Det är som det är och som det alltid har varit... Eller?

Nä fy bubblans vad jag är less på denna kyla. Är det ingen som har en massa överflödiga pengar liggandes som kan skänka lite till mig? Skulle lätt ha kunnat ta med mig familjen till Gran Canaria eller till nått annat varmt ställe just nu. Jisses vad trist det är när det är så här kallt. Nog om kylan nu. Jag har tänkt på en sak. Man tycker ju att människan ska kunna förändras från det att man är barn och i princip från det att man är tonåring till att man är vuxen. Jag har förändrats under årens gång på många vis. Inte nödvändigtvis till det bättre kan min man tycka =) men jag har förändrats helt klart. När jag gick i högstadiet så hade jag ett ganska bra självförtroende och jag var väldigt bestämd över vad jag tyckte och tänkte och ingen kunde överhuvudtaget sätta sig på mig. I Gymnasiet blev jag väll mer och mer osäker på mig själv och visste inte vem jag var eller vad jag ville. Det lossnade när jag började bli runt 21 år. Jag fick tillbaka självförtroendet igen och jag började väll bli den jag är idag. Jag älskade att festa och hade mycket vänner som jag umgicks med. Dom flesta av mina vänner var singel då så vi hittade på en massa skojiga och tokiga saker. Men jag hade så kul och det absolut inget jag ångrar idag kan jag säga. När jag var 23 år så träffade jag min man med buller och brak kan man mer eller mindre säga. Han är min livs kärlek och vi har varit tillsammans i snart 6 år och varit gift i 5 år till sommaren. Vi har för det mesta roligt tillsammans och vi har samma humor och ganska lika humör för den delen. Visst bråkar vi som alla andra. Nått annat vore bara dumt att säga. Men vi delar med och motgångar och vad som finns i framtiden kan man ju aldrig sia om men jag hoppas att vi får åldras tillsammans och att vi kommer vara tillsammans livet ut. Men som sagt man vet ju aldrig hur framtiden ser ut. Hur är jag som person idag då kan man ju undra. Ja jag är en ganska lugn person som gärna kan hitta på nått hyss emellanåt men jag föredrar för det mesta att vara hemma med min familj. Min familj är nummer 1 för mig och det slår inget annat. Jag har rätt så bra självförtroende och en rejält jävlar anamma. Jag trivs relativt bra med hur jag är idag. Men visst jag är som jag är ja med. Jag skulle nog behöva ändra lite beteende och snygga till lite i hur jag är men samtidigt så har jag ingen lust att ändra mig för andra människor. Min familj älskar mig som jag är och mina vänner för den delen med. Det räcker för mig. Dom flesta människor förändras. En del till det bättre och en del till det sämre. Men hur andra lever det skiter jag i. Jag har nog med mig själv för att bekymra mig över andra. Sån är jag.