Bokrean har börjat

Jag är ju som rätt pank nu trots att lön och sånt har kommit så jag förstod väll nästan att jag inte skulle ha råd att köpa några många böcker på bokrean i år. Jag älskar att läsa och jag älskar bokrean. Jag satt och kollade i den lokala bokhandelns bokrea blad och insåg att det skulle inte bli många böcker för mig i år då böckerna var ändå ganska dyra. Jag hade inte råd att köpa för mer än 250kr tyvärr. Bara för skojs skull så gick jag in på Adlibris sida för att kolla hur deras bokrea såg ut och jisses vilken dröm jag kom till. Hur många böcker som helst på rea vill jag meddela. Jag hittade 8 böcker för 210 kr där frakten ingår. Jag blev super glad kan jag säga. Visserligen var en del pocketböcker men det gör mig ingenting. Är det bara spännande läsning så kan jag sträck läsa boken oavsett i vilket format. Visserligen kommer nog inte böckerna förrän i nästa vecka men då har jag ju nått att se framemot. 19kr gick frakten på och det är väll inte dyrt? Det tycker inte jag iallafall. Jag kunde ju givetvis inte hålla mig ifrån bokhandelns rea men det enda jag handlade där var en bok för 39kr men mer än så blev det inte. Men så där kan det ju vara ibland. Men hur som haver så rekommenderar jag starkt att gå in på Adlibris.com om ni är köpsugen nu så här i bokrea tider. Ni kan få många böcker för pengarna=)

Ha det gott

Det är som det är och som det alltid har varit... Eller?

Nä fy bubblans vad jag är less på denna kyla. Är det ingen som har en massa överflödiga pengar liggandes som kan skänka lite till mig? Skulle lätt ha kunnat ta med mig familjen till Gran Canaria eller till nått annat varmt ställe just nu. Jisses vad trist det är när det är så här kallt. Nog om kylan nu. Jag har tänkt på en sak. Man tycker ju att människan ska kunna förändras från det att man är barn och i princip från det att man är tonåring till att man är vuxen. Jag har förändrats under årens gång på många vis. Inte nödvändigtvis till det bättre kan min man tycka =) men jag har förändrats helt klart. När jag gick i högstadiet så hade jag ett ganska bra självförtroende och jag var väldigt bestämd över vad jag tyckte och tänkte och ingen kunde överhuvudtaget sätta sig på mig. I Gymnasiet blev jag väll mer och mer osäker på mig själv och visste inte vem jag var eller vad jag ville. Det lossnade när jag började bli runt 21 år. Jag fick tillbaka självförtroendet igen och jag började väll bli den jag är idag. Jag älskade att festa och hade mycket vänner som jag umgicks med. Dom flesta av mina vänner var singel då så vi hittade på en massa skojiga och tokiga saker. Men jag hade så kul och det absolut inget jag ångrar idag kan jag säga. När jag var 23 år så träffade jag min man med buller och brak kan man mer eller mindre säga. Han är min livs kärlek och vi har varit tillsammans i snart 6 år och varit gift i 5 år till sommaren. Vi har för det mesta roligt tillsammans och vi har samma humor och ganska lika humör för den delen. Visst bråkar vi som alla andra. Nått annat vore bara dumt att säga. Men vi delar med och motgångar och vad som finns i framtiden kan man ju aldrig sia om men jag hoppas att vi får åldras tillsammans och att vi kommer vara tillsammans livet ut. Men som sagt man vet ju aldrig hur framtiden ser ut. Hur är jag som person idag då kan man ju undra. Ja jag är en ganska lugn person som gärna kan hitta på nått hyss emellanåt men jag föredrar för det mesta att vara hemma med min familj. Min familj är nummer 1 för mig och det slår inget annat. Jag har rätt så bra självförtroende och en rejält jävlar anamma. Jag trivs relativt bra med hur jag är idag. Men visst jag är som jag är ja med. Jag skulle nog behöva ändra lite beteende och snygga till lite i hur jag är men samtidigt så har jag ingen lust att ändra mig för andra människor. Min familj älskar mig som jag är och mina vänner för den delen med. Det räcker för mig. Dom flesta människor förändras. En del till det bättre och en del till det sämre. Men hur andra lever det skiter jag i. Jag har nog med mig själv för att bekymra mig över andra. Sån är jag.

Strök tvätten och sen blev jag...

På ett mycket bättre humör. Jag har strukit massor med kläder igår och idag och ändrat om i hyllorna i barnens klädskåp. Sebastian fick hyllorna längst ner så nu kan han själv plocka vilka kläder han vill ha. Isabelle fick hyllorna i mitten och Josefine fick hyllorna längst upp. Isabelle behövde ha haft minst 3 hyllplan men det gick inte för då har jag aldrig fått plats med Josefines kläder så det var bara att stuva in det så gott det gick. Knepigt det där att man kan bli på ett mycket bättre humör av att göra nått så tråkigt som att stryka tvätt. Enda felet med det hela var att jag fick ont i ryggen men det spelar ju ingen roll vad jag gör så får jag ju ont i den. Fysisk smärta är hanterbart tycker jag. Jag är så van vid det så man orkar inte bry sig längre. Ska bli skönt att få ryggen uppkollad ordentligt nu. Ska på skiktröntgen snart så då får man veta förhoppningsvis varför jag får ont i ryggen i tid och otid. Jag längtar tills man kan börja träna ordentligt. Som det är nu så kan inte sjukgymnasten hitta ett passande program eftersom att man inte vet vad det är för fel men jag tror att det beror mycket på övervikten jag har och pågrund av att jag just är otränad. Det är vad jag tror iallafall men jag är ingen doktor. Nä nu ska jag ta och steka lite pannkakor.

Ha det gott

När jag har mycket motgångar

Så brukar jag titta på en del bloggar för att bli påmind om att jag har det aldrig så svårt som en del människor kan ha. Ta till exempel Himlen Kan Vänta George. Om ni har sett det programmet på Svt 1 så vet ni vem jag pratar, har ni inte sett det så kan jag tala om att det är en man som inte är svår att beundra. Han har en obotlig cancer. Hans tumörer sitter tyvärr i huvudet. Han har en kämpa vilja utan dels like och vill inget hellre än att leva. Trots att han har väldigt ont och döden nosar han i hälarna så är han för det mesta positiv och glad och försöker leva livet fullt ut. Han tror på att det kommer komma ett botemedel och har gett sig fasiken i att han ska leva tills dess och bli frisk. Nåt annat existerar inte. Han har en underbar fru som stöttar han i vått och torrt och dom vill gärna skaffa barn. Och jag hoppas innerligt att han få uppleva den glädje det är att få ett barn i sitt liv. Då kommer jag på mig själv hur självömkande man är som människa. Jag skäms nästan för att jag tycker synd om mig själv när jag mår dåligt över pengar och annan skit.

När kommer det goda ur det onda?

Det skulle jag bra nog gärna vilja vet. När vänder oturen till tur? Det skulle jag oxå gärna vilja veta. Det är mycket nu och jag undrar när det blir till det bättre...Jag bara undrar...

Sur och grinig

Ja jag vet. Det är ingen mening men jag har en sån dag idag. Jag är små less och vet inte vad jag vill göra och tyvärr har väll mitt humör smittats av på stackars Isabelle. Ja det var ju inte riktigt meningen men jag har svårt att dölja vilket humör jag är på eftersom att jag fortfarande inte riktigt är frisk ifrån deprissionen. Och nej det är inte ofta jag är på det här humöret. Jag blir så här när det blir för mycket av allt. Jag fixar inte riktigt när det blir för mycket motgångar jag blir stressad och får lite ångest och då brukar jag bli på ett mindre bra humör. Jag har aldrig tagit ut det över barnen för det skulle jag aldrig förlåta mig för men jag blir ganska distanserad och det gillar inte Isabelle alls av förståeliga skäl. Jag har faktiskt inte mått så bra som jag gör nu på nästan ett och ett halvt år. Så ja dom här dagarna kommer mer och mer sällan men när dom kommer så skulle jag helst vilja stänga in mig i ett rum och vara ifred. Just nu mår jag mest dåligt av att så mycket saker har gått sönder och vi har varit tvungen att laga bilen till exempel och nu kom M hem med sina glasögon som hade gått sönder och som behöver fixas och det blir ju en relativt dyr utgift till och sen ligger vi knappt plus minus noll nu eftersom att vi la ut över 10000kr på bilen plus några tusen till på lite andra grejor som gått sönder förra månaden och det känns inget kul. Och tack vare att M var vabb ledig förra månaden så får han knappt nån lön som är nått och FK har beslutat att trots att jag var sjukskriven för just deprission förra månaden så skulle jag då ändå klara av att ta hand om barnen när dom är sjuk så där får vi inga pengar ifrån heller. Ja det känns som inget kul iallafall. Jag vet att vi kommer att klara oss. Det gör vi alltid och jag vet att jag alltid hurrar upp mig i onödan. Men ja jag får panik över sånt här. Det blir för mycket helt enkelt och nu känner jag bara att just idag kan jag inte tackla det riktigt.

Återigen en lördag

Idag har jag haft mer eller mindre häcken full... Ja alltså inte av jobbiga saker utan vi har mest varit och flängt och snackat en massa skit med min underbara vän M och hennes lilla T. Vi vaknade väll runt halv nio imorse och gjorde gröt frukost. Sen klädde vi på oss och jag smörjde in Jossan med kortison för jag tyckte det var kallt ute och då brukar hennes eksem bli en aning värre. Hon var relativt fin i huden så jag tänkte väll att det kommer inte att bli värre iallafall. Vid halv tolv kom mamma för att hämta mig och tjejerna för Bella var bjuden på 4 års kalas. Vi kom dit vid tolv och jag klädde av barnen, ser efter en stund att jossan armbåge är full med sprickor av halv blodigt eksem. Min undran är då hur detta kunde ske på mindre än timme??? Jag börjar känna mig rålös när det gäller hennes eksem. Vi har smörjt och smörjt nu i flera veckor och hon hinner vara relativt fin i huden i en dag eller två sen är hon alldeles full i eksem så fort det börjar bli minus 10 utomhus. Jag törs knappt gå ut med henne i vagnen längre när det är kallt för jag vet då att det kommer bli värre i hennes eksem. Men hur kul är det att sitta inne och uggla dag ut och dag in. Jag behöver luft! Jag behöver röra på mig! Men jag kan inte så länge hon blir så här. Ja det är inte lätt. Jag hoppas att det ordnar sig snart. Tillbaka till idag då. Jo vid halv fem kom M och T och hälsade på vilket var mycket trevligt. Vi fikade lite och pratade om livet i största allmänhet oxå bjöd jag dom på middag. Marinerad fläskfile och potatisgratäng blev det. Rätt gott så här på en lördag. Dom for väll hem strax innan åtta och jag och Bella tittade på Melodifestivalen vilket var dötrist då det var 2 låtar som var bra. Börjar bli ganska less på dessa deltävlingar om jag ska vara ärlig. Nä det var bättre förr;)


Ha det gott

Har fått sommarjobb

Wihooo! Jag har suttit och väntat på att jag skulle få svar på om jag fick sommarjobb i sommar och det fick jag=). Jag blev jätteglad kan jag säga för jag ska få vara på samma ställe som jag har vart till och från dom senaste 6 åren=). Förmodligen får jag börja i mitten på juni och det passar mig alldeles perfekt för vi kommer ju ifrån Rhodos den 7:e så då hinner jag vara ledig med barnen en hel vecka innan allvaret börjar. Eftersom att det är ett sommarjobb så lär jag ju säkerligen inte få vara ledig nått i sommar men det gör inte så mycket för vi far ändå oftast på små semestrar lite då och då från hösten till vårkanten. Och Magnus jobbar ändå så mycket på sommaren och har lättare att vara ledig under vintern. Jag är så glad att jag får vara på mitt gamla ställe för det stället kan jag utan och innan. Jag skulle få en inskolning iallafall och det är ju bra eftersom att jag inte har varit där på över 2 år. Nu är det körkortet bara som jag måste ta tag i nu. Jag ska försöka börja med det om några veckor. Sen så måste jag söka barnomsorg till Josefine också. Jag hoppas verkligen att jag får samma dagmamma som jag har till Josefine. Hoppas, hoppas. Nä nu ska jag ta och fundera på vad jag ska trolla fram för mat.

Ha det gott

Vem bestämmer över liv eller död?

Igår läste jag en artikel i aftonbladet om jag inte minns helt fel. Den handlade om en liten bebis som hade fått andningsuppehåll när hon var 3-4 veckor gammal (kom inte ihåg exakt ålder) och tyvärr hade den här lilla bebisen lyckats få en hjärnskada pågrund av syrebristen. Nu är det så att läkarna vill stänga av andnings hjälpmedlen som den här lilla flickan har. Men föräldrarna vill inte. Och det förstår jag för hon har reflexer och hon tittar och reagerar. Dom hade till och med fått tagit upp henne och badat henne. Men läkarna säger att hon kommer att vara ett kolli och att hon inte kommer få ett värdigt liv. Ja alltså jag känner mig oerhört lyckligt lottad att jag inte är i dessa föräldrars tragiska sits önskar ju givetvis att jag aldrig hamnar i den heller. Jag vet ärligt talat inte hur man skulle ställa sig till i det här. Jag skulle kämpa livet ur mig för att mitt barn skulle få leva. Jag skulle ta minsta lilla framsteg som en lotterievinst och kämpa ännu hårdare. Jag förstår föräldrarna så väl. Men när ska man sluta kämpa? Har alltid läkarna rätt i det dom säger? Jag hoppas iallafall innerligt att mirakel inträffar och att den här bebisen inte är så dålig som dom säger. Hon är ju bara en bebis. Jag önskar innerligt att det fanns en möjlighet att se till så hon blev frisk igen.

Ha det gott

Vad jag vill bli när jag blir stor

Jag vet ärligt talat inte vad jag vill bli. Eller bli och bli. Jenny är jag och kommer ju alltid vara för tid och evighet men jag menar vad jag skulle vilja jobba med. Jag har ju som ingen utbildning eller så. Bara erfarenhet ifrån omsorgen och inom affär. Och det är väll i och för sig inte så bara men jag vill ju så mycket mer. Men vad vill jag göra??? Jag trivs att arbeta med människor. Friska som sjuka det spelar mig som ingen roll. Jag trivdes superbra på mitt senaste jobb men tyvärr så existerar ju inte det jobbet längre. Jag älskade mitt jobb som platsansvarig och samordnare. Jag hade världens bästa chef och världens bästa personal. Vi kämpade i vått och torrt och gjorde det bästa för våran brukare. Men så här är ju livet. Det går upp och det går ner. Ett tag ville jag bli läkare men så insåg jag att jag skulle vara så rädd för att ställa fel diagnos så jag skulle nog inte fixa detta yrke i längden tyvärr. Sen tycker jag om att skriva så då tänkte jag att ja men författare kanske man kan bli men då insåg jag ganska snabbt att jag skulle inte orka skriva en bok på 400 sidor eller så som är tillräckligt spännande för nån att läsa. Nä jag har som hamnat på en avsides väg för tillfället där jag inte vet om jag ska svänga till vänster, höger eller rakt fram. Jag vet helt enkelt inte vad jag vill. Och jag är ju faktiskt vuxen och jag är ju faktiskt stor redan. Men jag måste bestämma mig snart för att välja en väg dit jag vill gå för hur än det är så är jag skyldig mina barn att ansvara för deras liv och leverne och det blir ju lite svårt att försörja dom om jag inte har nått jobb. Jag lovar jag ska snart inse att jag har blivit stor ;)

Ha det gott

Min söta bellebus=)

En uppdatering vore nog på sin plats

Sen sist jag skrev har vi hunnit döpa Josefine, jag har varit bakis och magsjuk och hunnit varit inne i Östersund med Josefine på barn. Men vi börjar väll ifrån början. Lördagen den 30:e januari var det dags för Jossan att få höra i faderns och sonen och den heliga anders namn i kyrkan samt få en skvätt vatten på huvudet. Vi skulle döpa henne klockan tre i kyrkan så vi gick väll dit runt kvart i tre. Vi har väll ungefär 10 meter till kyrkparkeringen så det är ju inte överdrivet långt direkt. Sylvia och Morgan blev faddrar till våran tös den dagen och vi hade endast bjudit in dom närmaste i våran släkt och familj vilket i och för sig resulterade i rätt många personer. Men det var en super trevlig dag på alla sätt och vis och jag är jätte glad att så många kom och ville vara med. Sedan på kvällen var det bestämt att vi skulle ha tjej fest hos Malin. Det var super kul och jag blev för överförfriskad kan man ju lugnt säga men det kanske blir så när man inte är ute så ofta. Dagen efter så var min make världens bästa och fixade så att barnen fick frukost och lunch och såg till att dom hade på sig rena kläder m.m. vilket jag är väldigt tacksam över. För själv så låg jag mer eller mindre och bad om att få själv dö där ett tag för helsefyr vad bakis jag var, bara jag tänkte på vad jag hade druckit under lördags kvällen så var jag tvungen att uppsöka toan för att ropa på ulrik i porslins guden. Nä jag lovade mig dyrt och heligt att det dröjer länge till nästa gång jag tar en sådan här brak fylla. Sen kom måndagen och jag var fortfarande bakis. Trodde jag iallafall. Men då visade det sig att jag har givetvis åkt på en hejdundrande magsjuka till på köpet. Heja vad kul det blev. Och kvällen/natten mot onsdagen skrek Josefine i ren och skär smärt panik tror jag för det var ett skrik och gråt jag aldrig hade hört förut och vid åtta på morgonen ringde jag till sjukvårdsrådgivningen för då hade hon skrikit av och till i nära 12 timmar och jag hade inte listat ut vad felet var. Så vi fick komma upp på HC här i Strömsund där man skickade oss vidare till barn i Östersund. Och gissa vem som var världens gladaste bebis när vi kom in...Jo givetvis Josefine. Men vi blev inlagd ändå på barn för hon såg anskrämlig ut i eksemen också ville dom hålla koll på hennes mage utifall det kunde vara tarmvred. Och vi fick super bra hjälp av en eksem sjuksköterska som heter Anna. Hon hjälpte oss med rätt kortison och mjukgörande och Jossan har blivit mycket mycket bättre sen dess. Tack för det=)Vid sex på kvällen kom avdelnings läkaren in och vi fick bege oss till patient hotellet istället för Jossan var ändå så pigg så vi fick bo där på natten istället men det gjorde inte mig så mycket. Dan efter gick vi tillbaks till barnmottagning och fick träffa läkaren som skickade hem oss tack och lov och det var super skönt vill jag lova. Det verkar som att magen är okej på henne iallafall. Vi var in på återbesök igår och dom tyckte som jag att hon såg mycket bättre ut nu så nu håller jag tummarna att det håller i sig. Nä nu ska jag stryka lite tvätt.

Ha det gott=)